Jag har varit och hälsat på ett av Unicefs barnhem i 6 dagar och tänker berätta om min resa efter detta...
Först hade jag tänkt berätta lite om Unicef och dess stöd till gatubarnen.
Jag tycker faktiskt att Unicef är ett stöd till barn på Hög nivå.
Unicef föräldrar världen! de kämpar överallt för att slumområden, regeringskorridorer, flyktingläger och avlägsna byar för att varje barn ska få en bra barndom. Unicef hjälper små bebisar att bli av med sjukdom genom att vaccineras och att barnsoldater befrias. Unicef vet hur man gör för att förändra världen.
UNICEF HJÄLPER! UNICEF KAN!! Det ger resultat:
- Allt fler barn överlever!
På 20 år har dödligheten halverats från 12,6- 6,6 miljoner barn som dör.
- Vaccin räddar barns liv!
Procenten har ökat från 20 % och nu 83 %. Det ger resultat.
- Barnsoldater befrias!
Över 100 000 barn befrias från beväpnade konflikter under de senaste 15 åren. Dem har kunnat åka hem till sina hembyar och till sin familj med hjälp av oss.
Unicef hjälper barnen i skolorna också. Allt mindre flickor behöver hoppa av skolan.
När det gäller gatubarnen i Addis Abeba så finns det ett "projekt". Det är ett gatuteam som är ute och hos barnen och driver matbespisningar och hjälper till på vissa skolor.
Vissa föräldrar har inte råd att ge sina barn skola så varav vissa föräldrar har dött av HIV/aids, därför är också det en stor anledning till att barnen inte får någon uppmuntran till att gå i skola utan hamnar istället på gatan.
När jag kom in genom dörren och så såg jag en massa barn springandes och de såg glada och positiva ut! Alla kom en efter en fram till mig och berättade hur glada dem var för att jag hade kommit dit.
Lukten inne i rummet var bekväm och det kändes tryggt på något sätt.
Det kom en kvinna fram till mig som hette: Eva och hon ville visa mig runt överallt.
Vi gick först in till sovrummen där alla barn hade en varsin säng som stod tätt intill varandra. Alla sängar hade sin egen färg eftersom varje barn gillade olika färger. Det tyckte jag var riktigt coolt! Sen gick vi till matsalen! Och det var ett stort rum med lååånga bord så att alla barn skulle få plats att äta. Utomhus var det en stor tomt! En stor gräsplan där alla barnen hade utomhusaktiviteter på dagarna.
Så såg typ dagarna ut:
Klockan ringde: 08.00 på morgonen och barnen åt frukost tillsammmans.
Sen var det "skola" alltså lektioner så som matte, engelska, och olika sammarbetsövningar.
Klockan 15.00 var dagen slut och barnen fick sin fritid och lektid fram till kvällsmaten. Och sen var det läggdags kl: 20.00 (på vardagar)
När jag var här så hade barnen "lektimme" så alla barnen och jag samlades i en ring och eftersom att jag var på besök här så fick jag höra om alla barnens förflutna och deras bakgrund om hur och varför dem har kommit till den plats dem är nu, vi hade Eva till hjälp för att barnen inte kunde svenska. Eva återberättade för mig barnens historia.
Vi satt verkligen inte bara i en timme utan vi satt med tända ljus och pratade länge.
En historia som jag tycker var spännande och väldigt tragisk var Zandaris historia:
Zandari är en 10 årig flicka som har varit med om mer än vad jag någonsin har varit.
När Zandari var 4 år gammal så förlorade hon sin mamma i en tsunami vilket var en stor sorg i Zandaris familj. Hennes familj bestod av:
Mamma: Alanda
Pappa: Diwadi
Och två äldre systrar: chew och chow.
Efter 4 månader så var Zandaris systrar tvungna att fly från landet. Det var blod, svett och tårar, berättar Zandari. Hennes pappa klarade såklart inte av att se sina två döttrar lämna honom och aldrig komma tillbaka så han sköt sig själv framför mitt ansikte.. Säger Zandari med en hes röst.
Hennes pappa hade lämnat henne för gott! Jag trodde att detta var slutet.. Vart skulle jag ta vägen?? Jag hade inte råd att betala boendet så jag blev bosatt på gatan och blev en av dem barnen som var nära döden. Jag var inte gatubarn länge eftersom att Unicef räddade mitt liv. Hade inte Unicef kommit just då hade jag inte funnits just nu. Jag var svag och jag kom inte heller ihåg vad som hände egentligen.
Men jag följde med Unicef och när jag för första gången var här så kom det andra barn fram till mig som ville höra min historia. En av tjejerna var: Adah. Min bästavän.
Hon kom fram till mig och vi började prata och sen klickade vi direkt. Vi har så mycket gemensamt! Vi förstår varandra, påpekade Adah medans Zandari fällde en tår.
Vi älskar båda detta stället vi är på nu och vi hade inte klarat detta utan varandra. Vi stöttar varandra och vi är som samma kött och blod.
Zandrari är hälften så ung som mig men har upplevt dubbelt så mycket, det skrämmer mig på nåt sätt.. Jag menar när man är så ung så ska man inte ha en så dålig barndom. Så därför tycker jag att Unicef gör ett bra jobb när dem uppfostrar alla barn rätt.
Iallafall där satt jag och lyssnade på Zandari och Adahs historia länge tills det var läggdags.
Och så här såg de 6 dagarna ut. Jag har fått uppleva många saker! Jag har fått:
Lukten inne i rummet var bekväm och det kändes tryggt på något sätt.
Det kom en kvinna fram till mig som hette: Eva och hon ville visa mig runt överallt.
Vi gick först in till sovrummen där alla barn hade en varsin säng som stod tätt intill varandra. Alla sängar hade sin egen färg eftersom varje barn gillade olika färger. Det tyckte jag var riktigt coolt! Sen gick vi till matsalen! Och det var ett stort rum med lååånga bord så att alla barn skulle få plats att äta. Utomhus var det en stor tomt! En stor gräsplan där alla barnen hade utomhusaktiviteter på dagarna.
Så såg typ dagarna ut:
Klockan ringde: 08.00 på morgonen och barnen åt frukost tillsammmans.
Sen var det "skola" alltså lektioner så som matte, engelska, och olika sammarbetsövningar.
Klockan 15.00 var dagen slut och barnen fick sin fritid och lektid fram till kvällsmaten. Och sen var det läggdags kl: 20.00 (på vardagar)
När jag var här så hade barnen "lektimme" så alla barnen och jag samlades i en ring och eftersom att jag var på besök här så fick jag höra om alla barnens förflutna och deras bakgrund om hur och varför dem har kommit till den plats dem är nu, vi hade Eva till hjälp för att barnen inte kunde svenska. Eva återberättade för mig barnens historia.
Vi satt verkligen inte bara i en timme utan vi satt med tända ljus och pratade länge.
En historia som jag tycker var spännande och väldigt tragisk var Zandaris historia:
Zandari är en 10 årig flicka som har varit med om mer än vad jag någonsin har varit.
När Zandari var 4 år gammal så förlorade hon sin mamma i en tsunami vilket var en stor sorg i Zandaris familj. Hennes familj bestod av:
Mamma: Alanda
Pappa: Diwadi
Och två äldre systrar: chew och chow.
Efter 4 månader så var Zandaris systrar tvungna att fly från landet. Det var blod, svett och tårar, berättar Zandari. Hennes pappa klarade såklart inte av att se sina två döttrar lämna honom och aldrig komma tillbaka så han sköt sig själv framför mitt ansikte.. Säger Zandari med en hes röst.
Hennes pappa hade lämnat henne för gott! Jag trodde att detta var slutet.. Vart skulle jag ta vägen?? Jag hade inte råd att betala boendet så jag blev bosatt på gatan och blev en av dem barnen som var nära döden. Jag var inte gatubarn länge eftersom att Unicef räddade mitt liv. Hade inte Unicef kommit just då hade jag inte funnits just nu. Jag var svag och jag kom inte heller ihåg vad som hände egentligen.
Men jag följde med Unicef och när jag för första gången var här så kom det andra barn fram till mig som ville höra min historia. En av tjejerna var: Adah. Min bästavän.
Hon kom fram till mig och vi började prata och sen klickade vi direkt. Vi har så mycket gemensamt! Vi förstår varandra, påpekade Adah medans Zandari fällde en tår.
Vi älskar båda detta stället vi är på nu och vi hade inte klarat detta utan varandra. Vi stöttar varandra och vi är som samma kött och blod.
Zandrari är hälften så ung som mig men har upplevt dubbelt så mycket, det skrämmer mig på nåt sätt.. Jag menar när man är så ung så ska man inte ha en så dålig barndom. Så därför tycker jag att Unicef gör ett bra jobb när dem uppfostrar alla barn rätt.
Iallafall där satt jag och lyssnade på Zandari och Adahs historia länge tills det var läggdags.
Och så här såg de 6 dagarna ut. Jag har fått uppleva många saker! Jag har fått:
- Vara med på deras lektioner.
- Hört när barnen berättat historier om deras barndom.
- Jag har lärt känna många av alla barn.
- Jag har också fått äta mat som jag inte ätit innan.
- Och jag har fått lära mig lite afrikanska.
Jag sa: din önskan kommer att komma i uppfyllelse! Jag lovar.
På vägen hem så tänkte jag bara på:
Hur bra vi egentligen har det. Och att det finns dem inte som har det lika bra som oss. Dem här barnen är riktigt glada och härliga personer som har fått en chans att fortsätta sitt liv tack vare Unicef.
Tänk på:
TA VARA PÅ DITT LIV! TÄNK PÅ HUR BRA DU HAR DET EGENTLIGEN!
Jag kommer verkligen att sakna allihopa och jag hade gärna stannat längre men när jag kommer hem ska jag göra en insats till alla barnen som inte har det lika bra som vissa andra.
Här är en bild på när jag och Zandari leker utomhus. Att se ett barn le är bland det bästa som finns.
På vägen hem så tänkte jag bara på:
Hur bra vi egentligen har det. Och att det finns dem inte som har det lika bra som oss. Dem här barnen är riktigt glada och härliga personer som har fått en chans att fortsätta sitt liv tack vare Unicef.
Tänk på:
TA VARA PÅ DITT LIV! TÄNK PÅ HUR BRA DU HAR DET EGENTLIGEN!
Jag kommer verkligen att sakna allihopa och jag hade gärna stannat längre men när jag kommer hem ska jag göra en insats till alla barnen som inte har det lika bra som vissa andra.
Här är en bild på när jag och Zandari leker utomhus. Att se ett barn le är bland det bästa som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar